Dimman av Ewa Christina Johansson

"Du är väl inte rädd för spöken?" 

Iris vet inte vem det är som skickar de mystiska meddelandena till henne, telefonnumret går inte att spåra. När hon vill prata om det med sin kompis Hilda ler Hilda bara överlägset och säger att det antagligen bara är någon som driver med henne.  

På höstlovet åker Iris sin mormor på landet, hon tycker det ska bli jätteroligt att hälsa på sin mormor och kanske umgås med Petri som hälsar på sin morfar som råkar bo granne med mormor. Men det blir inte som Iris hade tänkt sig. När hon kommer fram och ska gå till mormors hus ser hon att hon fått fler meddelanden "Vänd om. Vänd om. Vänd om!" kort därefter lyckas hon hamna vilse i dimman, lättad ser hon tillslut en flicka som bara verkar vara några år äldre än henne själv stå lite längre bort. Flickan svarar inte på Iris frågor om vägen men ser bort mot det håll som Iris borde gå innan hon försvinner. 

När sedan Hilda några dagar senare vill komma och hälsa på inser Iris att hon egentligen inte vill ha sin vän där men hon känner sig ändå tvungen att svara att hon kan komma. Konstigt egentligen att Hilda vill komma och hälsa på, förra gången Hilda var där så tyckte hon att det var ofantligt tråkigt. Men inte denna gången, efter att Hilda träffat Petri en gång så är hon övertygad om att Petri gillar henne - alla killar gillar ju faktiskt henne. 

Det är är en kuslig spökhistoria som uppdagar sig och den har allt en bra spökhistoria ska ha; dimma, svarta fåglar, spöklik flicka med långt vitt hår och eventuellt meddelanden från andra sidan...
Men allt är inte som det ser ut. Dessutom handlar det också om att känna igen vilka vänner som vill dig gott och vilka som är avundsjuka och riskerar att trycka ned dig. 

/Marielle

Reservera Dimman redan idag på Ronneby bibliotek